Fördomsfrihet och forskningsdata till nytta i valet av avverkningssätt
Under den senaste tiden har man inte behövt följa skogsdiskussionen särskilt noga för att stöta på debatten om skogsodlingsmetoder. Eftersom nästan alla finländare har någon slags relation till skogen är det inte så konstigt att skogsdiskussionen syns och hörs även i offentligheten.
Diskussionen tog fart när miljöorganisationerna i maj började samla in namn för ett medborgarinitiativ som föreslår ett förbud mot kalhuggning på statens marker. Även om initiativet också har stött på motstånd är det mycket positivt att de nuvarande förfaringssätten i skogsbranschen ifrågasätts och att nya alternativ tas upp till diskussion.
I ett kontinuitetsskogsbruk har skogen olika gamla och olika stora träd, av vilka en del i taget avverkas. Kalhuggning utförs inte, utan skogen är alltid trädbevuxen i viss mån. Skogslagen tillåter sedan 2014 kontinuitetsskogsbruk, men än så länge har rätt få skogsägare tagit tillfället i akt. Detta beror delvis på informationsbrist men även på de djupt rotade traditionerna i skogsbranschen. Det är bekant hur en likåldrig skog odlas och att den förnyas genom luckhuggning och även verkningarna är bekanta. Därför tenderar skogsexperten att rekommendera och skogsägaren att välja denna metod.
Innan vi kan övergå till kontinuitetsskogsbruk i betydligt större omfattning behövs forskningsdata på lång sikt om konsekvenserna av metoden. För närvarande känner vi till exempel inte till alla risker som denna metod innebär i fråga om skogsskador. Ett annat hinder är att största delen av våra ekonomiskogar har en likåldrig struktur som inte kan omvandlas till kontinuitetsskogsbruk utan långsiktig skogsvård med detta som mål.
Vilket alternativ är bättre?
Ofta påstås det att kontinuitetsskogsbruk är bättre än traditionell, periodisk skogsodling med tanke både på naturens mångfald och klimatet. Riktigt så enkelt är det ändå inte, utan följderna av skogsbruket är summan av många faktorer.
Först måste det redas ut om det i fråga om skogens ståndortstyp och beståndsstruktur finns förutsättningar för kontinuitetsskogsbruk. Om det redan finns träd i olika åldrar är det betydligt lättare att övergå till kontinuitetsskogsbruk. Fördelarna med olika odlingssätt för den aktuella skogen måste också övervägas. Arter som lever på en solexponerad ås och trivs i hettan har knappast nytta av att skogen alltid är trädbevuxen, men i en skuggig och fuktig skog kan arterna ha nytta av detta. Kontinuitetsskogsbruk skulle kunna vara ett bra alternativ även på torvmarker, där en avverkning och därigenom en höjning av grundvattennivån skulle orsaka utsläpp av växthusgaser ur marken.
En trösterik nyhet till skogsägaren är att ekonomiskt utnyttjande av skogen och säkerställandet av naturvärdena kan sammanjämkas oberoende av odlingssätt – det är utgångspunkten för modernt skogsbruk. Oavsett om skogsägaren väljer att odla en skog med likåldrig eller olikåldrig struktur är det viktigt att säkerställa naturvärdena med naturvårdsmetoder i ekonomiskogen. Det är viktigt att till exempel spara lövträd samt grova träd och död ved.
Skogsägaren bestämmer, experten ger råd
Det är skogsägaren som beslutar hur skogen ska användas. Skogsexpertens uppgift är att ge skogsägaren information som stöder beslutsfattandet och tala om vilka metoder skogsägaren kan använda för att nå sitt mål. En skicklig skogsexpert är lyhörd för skogsägarens åsikter och kan kombinera skogsägarens mål och sin egen sakkunskap så att målen för användningen av skogen förverkligas.
Kontinuitetsskogsbruk är ingen genväg till lyckan, utan det finns för- och nackdelar med alla metoder. Det är viktigt att både skogsexperterna och skogsägarna förhåller sig fördomsfria till valet av odlingssätt och baserar valet på tillgänglig information. Det finns en stor mängd objekt i våra skogar som lämpar sig för kontinuitetsskogsbruk och denna metod skulle utan tvivel kunna användas i större omfattning.
Skogsägaren bör frimodigt föra kontinuitetsskogsbruket på tal om det ligger i linje med de egna målen. Skogsexperten bör å sin sida säkerställa att han eller hon har tillräcklig kompetens för att ge skogsägaren råd i valet av lämpligt odlingssätt och mod att vid behov avvika från de traditionella sätten. Vi får hoppas att skogsägarens valfrihet respekteras i den offentliga diskussionen och att ingen metod blint förklaras som bättre än de andra.